Okej, dags för adjö
När jag kramade om mamma, så började hon gråta, gråter hon så börjar jag men jag lyckats hålla det inom mig tills dom gått. Sen stod jag själv på flygplatsen, rädd och ensam, men ändå förväntasfull. Gick i min egen värld till min plats men krock, gick in i Peter Jide, hörde hans fula skratt och då kom jag på andra tankar. Åt min frukost men stolen framför mig la sitt sätte så långt bak som möjligt, satt där ihoptryckt och åt min frukost, tänkte vilken bitch. Sen när vi kliver av så är det Laila Bagge , hon tittar på mig och säger jävlar vad jag är trött, fyfan, är inte du det? Jag tittade bak, ingen där, så svarade jag tyst jo hehe. Haha, trodde hon pratade med någon annan.
Nu är det dags för att säga hej då. Vi syns andra advent men vi hörs här på bloggen. Kommer sakna alla mina godingar, mitt hjärta och min familj. Hela min vardag, säng, dusch..listan är lång. Kommer uppskatta allting efter den här resan, jag vet inte vad jag ska vänta mig. Har gått och väntat på det här, men det kom så plötsligt men nu händer det. Imorse när jag ska hej då på flygplatsen till mamma, pappa och olivier så låtsades jag att inte är så nervös. Jag är nog nervös, omedvetet. För man har inte längtan som man har dagen innan man ska till Thailand, det är en helt annan känsla. Jag vet inte vad jag ska vänta mig.
Love you all, miss you guys already!